Att ge upp delar av sitt liv för någon annan

En typisk morgon och ibland dag för mig, osminkad framför datorn

När vi först träffades så var jag extremt självständig. Jag hade precis flyttat hem från Madrid, dit jag flyttat och bott i 6 månader helt själv. Jag hade en termin kvar på universitetet hemma i Sverige, i stad 40 mil från min hemstad som jag också flyttat till helt själv. Sen skulle jag bli fri att flytta vart jag ville och jobba med det jag spenderat de senaste 4 åren till att utbilda mig till. Istället blev jag kär, och innan jag knappt visste hur mycket han menade det så hade jag gått med på att leva med någon vars karriär, som innebär en hel del flyttande mellan städer och länder, alltid skulle gå före min.

Det första året vi hade tillsammans var spännande, vi reste till två olika kontinenter och spenderade hela sommaren i Kanada. Men efter min examen och sommaren flyttade vi tillbaka till verige och jag fick smaka på hur det kändes att vara arbetslös och utan egen inkomst för första gången i mitt liv, det visade sig vara väldigt svårt. Rastlöshet, värdelöshet och misslyckande var känslor som jag levde med dagligen och jag började sakta men säkert att bli lite nedstämd. Jag började därför plugga på distans i sista minuten och fick nöja mig med ett ämne som inte hade någonting med min tidigare utbildning att göra, och som jag heller inte var speciellt intresserad av. Det, kombinerat med att jag började gymma dagligen, funkade bra i början. Det höll mig sysselsatt men snart började istället stressen av alla timtal föreläsningar, tiotal kapitel i veckan av tråkig läsning och alla inlämningar att komma ikapp mig. Att plugga är på så många sätt värre än att jobba. En stor räddning var att jag hade en nära vän som bara bodde ett par mil ifrån mig. Att ventliera känslor och tankar med en vän var så mycket lättare än med min pojkvän, eftersom att jag visste att det bara skulle ge honom skuldkänslor. Vid den här tiden så var vi fortfarande nykära, så den nedstämdheten jag kände slog aldrig rot i mig, 90% av tiden var jag fruktansvärt lycklig och de negativa känslorna bubblade bara upp ibland.

I början av vårt andra år så var vi tvugna att flytta från Skåne till Norrland, till -30 grader och -1 nära vän. Mitt nya projekt blev att ta körkort. Jag gjorde det till mitt jobb, samtidigt som jag pluggade 100% distanskurs, gymmade 1,5h om dagen så adderade jag en intensivkurs körkortsteori och körlektioner. Jag hade aldrig ens suttit i förarsätet på en bil när jag började och det hade alltid varit en av mina farhågor att köra. En månad senare hade jag körkort, och veckan efter det var det dags att flytta till andra sidan jorden igen. Att flytta från Norrland tillbaka till Kanada var fantastisk och den här gången var allt inte längre nytt och jag hade vänner där. Jag hoppade också av den andra terminen av mina distansstudier och samma sommar började jag även frilansa lite smått som webbdesigner. I slutet av sommaren flyttade vi tillbaka till Europa och den här gången hamnade vi i Wien.

Wien och vårt tredje år tillsammans har hittills varit toppen. Jag har kompisar här, frilansandet går sakta med säkert, vi väntar vårt första barn och min pojkvän vann hela mästerskapet som vi är här för. Det enda jag saknar är “riktiga” vänner, som man kan prata med vad som helst om och som inte är här av samma anledning som jag. Missförstå mig inte, jag har superkul med tjejerna här och dom är alla underbara människor, men jag saknar ändå att ha vänner “utanför” hockey-livet. Det andra jag saknar, som känns ännu värre som blivande mamma är ett hem. Vi har inget eget hem. Vi bor i en superfin, men lånad, lägenhet och vi äger inte en enda möbel här. Allt är lånat och inte heller i min smak av inredning. Det är extra jobbigt nu när jag och mina hormoner vill nesta (typ “bygga bo”) inför bebis. Jag vet att det inte går, så jag undviker alla typer av inredningsbloggar, affärer och sökord på pinterest.  Jag saknar också att jobba, att bygga kontaktnär och karriär och tjäna egna pengar. Jag frilansar idag, men det är såklart väldigt ostabilt. På så sätt känner jag mig inte längre lika självständig som innan, mitt liv är inte lika eget som innan. Vi är två, snart tre, i det här livet nu och när jag tänker efter så är det nog exakt såhär jag vill att det ska kännas i ett förhållande som snart istället kommer att kallas familj. Mitt ansvar är ditt, mina bekymmer är dina, dina beslut blir mina och tvärt om. Det här livet är vårt.

Jag tror att jag har haft extremt tur i kärlek, jag trodde aldrig att det kunde kännas så “rätt” med någon som det känns nu. Jag är extremt trygg i vårt förhållande och jag känner mig lika älskad som kär varje dag. Så länge jag får ha honom i mitt liv på det här sättet skulle jag kunna bo i en husvagn på en campingplats och äta nudlar varje dag. Så att ge upp delar av sitt liv i form av karriär och drömbostad för att få leva med den rätta är ett lätt val för mig. Vi har precis fått besked att vi ska stanna två år till i Wien så jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag även träffar nya nära vänner här.

Livet blir helt enkelt inte alltid som man tänkt sig, men har man tur kanske det till och med blir bättre än förväntat…

Leave a Comment