Och så blev det den 6:e september…

Första bilden på lilla Luna (ursäkta allt blod haha…)

… Och vår lilla dotter Luna kom till världen. Jag födde henne i vecka 39+3, och för att vara lite tidig så var hon ändå ganska stor; 3,7kg och 53cm lång. Mina värkar började den näst sista dagen min mamma var på besök efter en hel natts sömn, klockan 9 på morgonen. Men klockan 9 på morgonen hade jag ingen aning om att det var på gång. Jag klev upp ur sängen och kände en konstig känsla i magen och trodde helt enkelt att jag behövde gå på toaletten. Men känslan i magen försvann inte och någon timme senare började känslan att göra lite ont. Jag sms:ade Kelsey och sa att någonting kanske var på gång och han uppmanade mig att sätta mig på pilatesbollen och studsa lite. Vid det här laget var jag så trött (!!!) på att vara gravid och vi ville verkligen att det här skulle vara “it”. Så sagt och gjort, och på bollen satt jag och studsade. Jag fick be mamma att ta ut Dino då jag kände att jag kommer inte kunna ställa mig upp från bollen, haha. När Kelsey’s träning var över vid ett-tiden hade jag försökt att klocka mina värkar, men jag var lite i min egen värld och fattade inte riktigt hur jag skulle göra. Så jag skickade ett sms att vi kanske borde ta oss in till sjukhuset för en kontroll, vi bor ju trots allt 40 min iväg och jag kände att jag inte ville vänta utifall att det skulle bli värre. Vid det här laget hade jag fortfarande inte riktigt fattat att jag höll på att föda barn.

Kelsey kom hem några minuter senare och när han såg mig så såg jag på honom att han förstod vad som var på gång. Jag började störtgråta. Nu var det dags! Han började packa det sista till sjukhusväskan och jag stod förtvivlat och försökte välja kläder att ha på mig till sjukhuset, men då det gjorde ont att böja mig ner och sånt så gav jag upp. “Åk som du är!!” sa mamma och hon hade helt rätt. Kelsey hämtade bilen och härifrån är allt lite mer blurrigt. Vi körde de 40 minutrarna till sjukhuset och varje liten ojämnhet på vägen som fick bilen att skumpa till gjorde ont. Trots det trodde jag absolut inte att vi skulle få stanna, jag väntade hela tiden på att smärtan skulle bli värre och trodde att det jag kände bara var förvärkar. När vi kom till sjukhuset kunde jag inte längre gå under värkarna, utan var tvungen att stanna och andas.

Barnmorskan som vi fick tilldelade var hur söt och snäll som helst, och hon förde oss till ett rum för ett 30 minuter långt CTG som kändes som en evighet. När det äntligen var över (det gjorde otroligt ont att ligga ner) så gick vi till ett annat rum för att kolla hur mycket jag redan var öppen. När barnmorskan sa 6cm så gick det upp för mig, men var ändå tvungen att dubbelkolla. “Så vi får stanna?” frågade jag. “Javisst, du har kommit längst av alla som är här nu så din bebis kommer vara den nästa som föds idag!” sa hon. Jag minns inte vad som snurrade i mitt huvud just då mer än att jag var tvungen att säga till mamma att vi inte kommer hem på ett tag.

Vi fick välja ett av två rum att föda i och jag valde det med badkar. Jag vet inte varför, eftersom att jag egentligen inte ville annat än att sitta på en studsboll igen. Nu var klockan runt halv tre skulle jag gissa och barnmorskan lämnade oss ensamma. Kelsey var på väg att sätta på en serie på Netflix, men jag ville inte se eller höra någonting. Vid det här laget mådde jag fruktansvärt illa, så jag var mest tyst och bad om vatten mellan värkarna. Kelsey spelade Candy crush för att underhålla sig själv, haha. Någon timme senare började det göra ont på ett annat sätt, så vi ringde in barnmorskan igen. Nu var jag 8cm öppen och när barnmorskan sa att det inte var långt kvar, bara två centimeter(!!) så valde jag att ligga kvar på sängen. Hon gick ut igen och bad oss ringa om jag kände att jag ville krysta. Ungefär 30 min senare så kände jag att bebisen var på väg.

Vi ringde in barnmorskan igen som sa att hon inte ser huvudet än, men att det är på gång. Efter en stund till var det dags för henne att ringa in läkaren, hon såg huvudet (berättade för oss att bebisen är väldigt blond) och bebisen ville ut. Läkaren kom och 30-40 min senare och ett byte av position för min del så kom lilla Luna ut och lades i min famn. Lättnaden och att smärtan helt plötsligt var som bortblåst går inte att beskriva. Och jag var så fascinerad att det faktiskt var en riktig bebis där inne. De följade 2,5 timmarna fick jag lära mig amma, jag blev sydd några stygn, Kelsey fick klippa navelsträngen och väga/mäta henne och mamma kom på besök. Sen fick jag testa att gå lite, gå och kissa och efteråt blev jag inrullad till “postpartum avdelningen”.

Min förlossning var väldigt odramatisk och jag var inte rädd en enda gång, vilket var min enda önskan. Vi gav Luna hennes namn eftersom att jag några dagar tidigare gjort en deal med Kelsey att om hon föds den 6:e september (då det skulle bli fullmåne) ska hon heta Luna, och alla andra dagar ska hon heta Vienna (hans favoritnamn). Jag vann, haha, men vi behöll Vienna som mellannamn.

Mina sista veckor som gravid var toppen. Jag sov bra, orkade vara social och kunde vara ute och gå på stan (tack vare en massa kiss-pauser). Jag var inte speciellt trött, men jag kände att kroppen verkligen gav upp efter ett tag så jag tog det väldigt lugnt. Min högra hand domnade bort nästan helt de sista veckorna, men det var i stort sett det värsta “symtomet” jag hade på hela graviditeten. Jag är så tacksam att min kropp klarade av att skapa, bära och föda vår lilla Luna och jag hade gjort det tusen gånger om…

Leave a Comment