Två månader

Luna, två månader gammal!

Idag är det enligt datumet två månader sedan Luna föddes (men hon är är 9 veckor på onsdag). Hon har blivit mycket mer stabil i nacken, hon sparkar och fäktas som en tok och hon har börjat le och “skratta” jättemycket. Hon har även börjat halvt hitta sina händer, hon trycker mot nappen när den är på väg ut och hon greppar tar i min tröja/mitt bröst när jag är på G att amma henne. Hennes favoritplats i världen är på skötbordet och hon somnar nästan direkt när jag sätter henne i bärselen. Hon fortsätter växa, hon har redan storlek 62/68 och nu börjar hon kännas riktigt tung när jag lyfter upp henne. Vi har nu gjort i ordning hennes spjälsäng i gästrummet, som ska bli hennes om vi bor kvar här, och hon har börjat ta den entimmeslånga förmiddagstuppluren där.

För att sammanfatta hur livet har förändrats så skulle jag säga tiden. Allting tar mycket längre tid, tiden räcker aldrig till och tiden är alltid begränsad. Så fort Luna väl somnar för sin tupplur eller för natten så startar en nedräkning i mitt huvud, jag blir så stressad och vill hinna med så mycket som möjligt på den tiden jag kan. Samma sak är det när vi är ute på aktiviteter så som promenad, på besök hos kompisar, i mataffären etc. Hon sover väldigt bra i ett par timmar sen vet jag att hon kommer vakna och vilja äta, och behöver hon sen fortsätta sitta i barnvagnen finns en risk att hon börjar panik-skrika nästa gång hon vaknar. Det skär så i hjärtat på mig och en del av mig tror att hon ska sluta andas av att skrika så mycket. Den rädslan och hopplöshetskänslan i kroppen jag får då är det värsta jag någonsin upplevt. Och ändå skriker hon bara i ett par minuter innan hon somnar. Jag är så oändligt otroligt tacksam att hon inte har kolik, dom mammorna som tampas med det är verkligen amazing.

Förutom min egen stress och rädsla, och att nästan all tid jag har går till Luna och städning/jobb så är tiden som gått har ändå varit den bästa i mitt liv.  Livet har definitivt förändrats, allt handlar inte längre om mig och Kelsey och vissa saker har blivit krångligare att genomföra men trots det så älskar jag att vara mamma, och Lunas leende varje gång hon ser mig gör mig så lycklig. Det låter så klyschigt, men jag tror att alla andra mammor förstår vad jag menar. Allt som är jobbigt är trots allt jobbigt för att man gör eller offrar något för sitt barn och då är det helt plötsligt så himla värt det.

 

 

Leave a Comment