Just nu – Vecka 29

Två bilder tagna precis just nu

Just nu sitter jag i sängen och kollar på Luna genom vår babycam, jag älskar stunderna när hon sover mitt på dagen för då får jag tid att ta hand om mig själv en stund. För en gång skull fick jag en 2 timmar lång tupplur idag, efter att ha följt mamma till flygbussen och när Kelsey kom hem från träningen, det behövdes verkligen. Det börjar bli tungt nu, trots att det är ca. 2,5 – 3 månader kvar (!).

Som jag skrev så har mamma varit här i en vecka fram till idag, det har varit väldigt hjälpsamt och kul för Luna att få komma sin mormor närmare. Det är verkligen den tråkiga sidan av att bo i ett annat land än all familj och alla vänner, man träffas så sällan och tiden är så viktig i början av småbarns liv. Dom blir ju liksom aldrig små igen.. Så tack för att du kom, och dubbeltack för all hjälp mamma! <3

Vecka 29 nu alltså, tredje trimestern och jag börjar känna mig väldigt gravid. Den här graviditeten har hittills varit väldigt lik min första, men undantaget är att alla “symptom” tycks komma lite tidigare och lite starkare. Jag har redan en massa sammandragningar, och det kan vara riktigt jobbigt i stunder. Jag lyssnar på kroppen, men samtidigt blir jag frustrerad för att jag VILL kunna röra på mig och VILL kunna gå mer, bära Luna mer och leka med henne. Den här bebisen sparkar också mycket hårdare, eller ligger i en konstigare position(?), ont gör det i alla fall när han bestämmer sig för att sträcka på sig där inne. det minns jag inte heller från min första graviditet!

Men både fysiskt och mentalt mår jag toppen, jag är taggad på att få min kropp tillbaka och att få hålla i vår lilla son. Så skönt den här gången också att jag inte oroar mig över att något är fel hela tiden. Och jag är inte orolig alls över förlossningen eller sjukhuset. Jag hoppas bara att allt går lika bra som första gången, och gör det inte det så tar jag det som det kommer helt enket. Jag orkar inte oroa mig över nåt. Det enda är att jag känner att jag inte har tid att längta och drömma mig bort lika mycket, men jag är övertygad om att jag kommer känna samma kärlek till den här bebisen som jag gjorde till Luna när hon föddes. Så konstigt att vi kommer att vara en familjemedlem till om typ 3 månader.

Kroppen den här gången, så här långt, är inte alls lika svullen. Jag känner mig stor, men väger ca. 2 kilo mindre än vad jag gjorde förra gången i den här veckan. Jag får kommentarer om att jag “bara är mage” den här gången, men jag känner och ser att även höfterna har gottat till sig haha. Min teori är att det är bra att gå upp stadigt i vikt, jag tror att man slipper stretch marks på så sätt. Det borde ju vara så? Går man inte upp lite underhudsfett sakta men säkert och det bara säger “pang” när bebisen växer till sig i vecka 25-40 så vore det väl inte så konstigt om huden inte hinner med? Men jag är ju ingen läkare haha..

 

Leave a Comment